Hej

Varför ska livet vara som en berg och dalbana?

Kan jag inte få leva som alla andra.

Med ett bra liv och en bra kille.

Är det meningen att jag ska vara ensam?

Har bara några få vänner som jag kan prata med om allt.

Har bara två sånna vänner.

Den tredje "bästa vännen" lyssnar knappt på vad jag har att säga.

Kärleken den kommer och går också.

Just nu har jag det väldigt mörkt på kärleksfronten om man säger så.

Dom enda gångerna jag kan fly från denna konstiga värld är då jag lyssnar på musik eller är ute med fyrhjulingen i skogen.

Det är dom gångerna jag mår riktigt bra!

Annars mår jag inte bra.

Lever också livet då jag är med min brorsa det får mej att inte tänka på dom dåliga tankarna.

Idag då jag satt i bilen påväg hem från stugan och såg ett tåg komma tänkte jag,

jag vill ställa mej där framför och låta mitt liv rinna ut i sanden.

Allt känns bara så hopplöst.

Nu ska jag dränka mej i musik och mörka tankar.